Vi avslutade var praktik pa Yanapi med chokladbollebak som var otroligt uppskattat och alla, stora som sma ville ha receptet. Tyvarr bjuds det inte pa nagra bilder i detta inlagg da undertecknads kamera forsvann under mystiska omstandigheter en dag (utredning pagar)..

Alla barn och all personal pa Yanapi tackade av oss med pompa och stat, det var sa omvaldigande att jag tappade talforet och Elin fick anstranga sig enormt hon med for att tacka for de fina kort som barnen gjort at oss. Yanapi har gett oss tva otroligt mycket, bland annat har jag suttit med under en genusforelasning. Detta var ytterst intressant da tjejerna (som var mellan 18 och 25) skulle rita nacka kvinno- och manskroppar men dessa ritades givetvis utan kön. Tank da att flera av dessa tjejer har barn. Ja, det ar verkligen annorlunda har i Bolivia. Men sen fortsatta forelasningen med en disskussion som var superintressant. Pa mandag ska vi upp till Yanapi for att hamta sjalar och handledsvarmare som vi tar med oss till Sverige. De ar superfina och gjorda av mammor till flickor pa Yanapi eller kvinnor som ar med i stickkollektivet i Districto 2, El Alto. Jag flaggar for detta redan nu, Kop sjalar av DUR!

Hursomhelst sa ar resan strax slut och Elin och jag kan inte gora annat an att sakna barnen pa Yanapi som verkligen gjort var resa till det den blivit.

¡¡YANAPI PARA SIEMPRE!!

Slingor och klippning i La Paz

Bro bro breja i Boliviansk tappning

Utsikt fran Yanapi

De andra dagarna spenderade vi i Alto Buena Vista. Vi höll pa med vart projekt som är att barnen ska fa dokumentera sina egna liv och skriva om dem. Vi lamnade ut fyra engangskameror till fyra barn, de tog uppgiften pa storsta allvar och fotograferade sina hem, familj, vardag och skrev om det. Vi har annu inte framkallat bilderna men ser med spanning fram emot det!

Sista dagen hade vi fest for de ca 30 barn som vi har hand om pa eftermiddagarna. Vi hade kopt en jattetarta som pryddes med svenska flaggor och bakat klassiska svenska chokladbollar. Vi kopte partyhattar, ballonger och dukade upp langbord! Vi hade skoj och barnen at med god aptit (Förutom chokladbollanda dock som de inte verkade särskillt förtjusta i, haha).

Den sista dagen gav vi även presenterna som vi köpt för de pengar folk donerat! Vi gav följande:
*2 stora plancher med Qué hora es? (vad är klockan) och Nuestro cuerpo (var kropp)
*En pippibok som ska användas till högläsning pa eftermiddagen.
* Stora memorykort med alfabetet.
*samt att vi köpte skolböcker till en flicka som inte hade rad att köpa nagra.
*Lite pengar gick även till festen.

Minnet av denna tiden med dessa otroliga barn kommer vi bära med oss för resten av livet!!!

Sista kvällen med familjen fikade vi med svensk äpplepaj, pepparkakor och svenskt godis. Vi hade en riktigt mysig stund och satt och dekorerade pepparkakor tillsammans med kristyr!

Efter alla förväl var det dags att atervända till La Paz för att aterförenas med resten av klassen! Och här sitter vi nu, vi har haft 4 intensiva men roliga dagar i La Paz da vi har ägnat oss at utvärdering och planering inför vara projekt som ska redovisas pa skolor hemma i Sverige. Vi har även träffat olika organisationer och även hunnit med en resa till Tiwanaku (ett gammalt indianrike)!

Sa nu börjar var lediga vecka. Gunilla aker hem imorgon, och vi kommer sakna henne och hennes otroliga stöd och engagemang! Tack för en fantastiskt resa som vi gjort tillsammans! En resa som kommer finnas med oss för alltid!!!

Nu väntar Isla del sol och äventyr i La Paz som är en helt otroligt vacker stad!

Sen ses vi snart i Sverige…..da ni far höra alla historier!!!

Efter att ha blivit avvinkade av var familj i Sucre befinner vi oss nu i La Paz. Det har varit tre handelserika veckor. Forra helgen besokte vi El salar, alltsa saltoknen, dar vi slot upp med delar av bade Cochabambaganget och La pazganget. Det var en helg med mycket jeepakande, salt, berg och sand. Sista morgonen var nog den basta och den tidigaste, vi gick upp klockan fyra pa morgonen for att hoppa over vulkaner och innan frukost tog vi oss ett dopp i en varm kalla. Vi sag lagun pa lagun, lamor, flamencos, det var himla fint.

Men nu vill vi hellre beratta om praktikplatserna, for det ar dar vi har spenderat i princip all var tid. Pa lordagarna kommer tjejerna fran Miski Wasi ( ett barnhem for tjejer) till Mallorca for att tillsammans ha varderingsworkshops. Vanligtvis spelar dom ocksa fotboll tillsammans. Vi tog chansen att ta med oss ansiktsfarg och detta var mycket uppskattat, framforallt tyckte barnen att det var roligast att mala pa oss, isynnerhet Josefin.

Mallorca ar alltsa ett center for barn som har bott eller arbetat pa gatan eller som inte har familjer som kan ta hand om dom. Det bor 78 killar pa hemmet, tio och tio i varje rum, dom ar mellan 8-18 ar. Vi hjalper i huvudsak halva gruppen, framst dom yngsta med laxlasningen, da dom har skola pa eftermiddagen. Efter laxorna leker och sjunger vi sa mycket som vi orkar.
Dom har sma resurser for att kopa klader och andra nodvandigheter och fa har skoluniform. Nar vi fragade Marco, forestandaren vad vi kunde hjalpa till att stodja med, kom skoluniformerna pa tal. Vi beslot oss for att lagga vart bidrag pa detta, pengarna rackte till tolv nya uniformer plus underklader och nagra t-shirts. Vi har aven pratat med forestandaren hur vi i fortsattningen ska kunna stodja centret, det finns manga mojligheter, sa hall utkik!

Betania, har har vi hjalpt till med laxlasning, barnen ar endats dar tre timmar och till lek finns det nastan ingen tid. Daremot ber vi och sjunger mycket. I mandags fick vi folja med pastor Juan som tillsammans med sin fru Aurora driver Betania till en narliggande skola. Eftersom att det var mandag inleddes morgonen med Bolivas nationalsang och flagghisning. Aven fast att det for oss kanndes lite frammande, var det fint att se alla 900 barn uppstallda pa skolans innegard. Vi fick sedan folja med tva klasser under en lektion, det var imponerande att se hur lararna trots sma resurser kunde fa eleverna att delta aktivit. Igar, var sista dag hade vi kopt dulce de leche och kex till alla barnen, det blev en fin avslutning. Vi fick en egen sang och herrens valsignelse. Pengarna som vi har fatt in till Betania gar forutom till en larares arslon aven till presenter och dekoratoner infor barnes dag den 12 April. Da ska barnen pa Betania fira, leka, fa leksaker och aven de klader som skankts av er dar hemma. Vi vantar spannt pa att fa bilder av en annan volontar pa firandet.

Igar var aven sista dagen pa Mallorca, det var sorgligt att saga hejda till barnen, men vi avslutade med karameller i massor och killarna sa hejda med ett leende pa lapparna, jobbigast var det nog for oss.

Sammanfattningsvis har tiden i Sucre gatt fort och vi kanner oss valdigt nojda med praktiken och personalen som vi har mott, ett sarskillt positivt minne fick vi med oss fran kokspersonalen pa Mallorca, som gav oss ett valdigt fint brev, dom hade iaktagit oss mer an vad vi har trott:)

Nu ser vi fram emot att traffa alla i La Paz igen, snart ses vi i Sverige.
Hasta luego!

Med oss till hjalp hade vi var mamma Petrona och lillasyster Claudia. Aven Mariella foljde med, hon ar en av de 18-ariga tjejer som har hand om laxhjalpen for barnen pa eftermiddagarna. Hon hjalpte oss med inkopen. Det ar helt otroligt vilken skillnad det ar pa vad man kan inforskaffa for ca. 1100 bolivianos (1 bs = 1.02kr) har jamfort med i Sverige. For pengarna vi fatt fran alla er som kopt saker och skankt pengar kopte vi foljande:

2 bord + 8 stolar i ”barnstorlek”
4 st stora pussel, 5 st sma
4 st vaggklockor (saknas totalt har)
1 st sallskapsspel
3 burkar med magnetiska bokstaver och siffror
3 st kulramar
1 st liten whiteboardtavla
2 st hopprep
2 bollar
2 st bokhyllor att forvara grejerna i (innan har de haft spel etc. i kartonger)
(Tidigare i Sverige kopte vi aven tva barnbocker och en alfabetskortlek som vi tagit med hit.)

For de sista slantarna kopte vi sedan 3 kg mjol, 1300gr smor, 2 kg socker, 12 agg och lite andra ingredienser. Sedan agnades namligen mer eller mindre hela fredagen at karleksmumsbakning till personal och barn. Maste dock tillagga att vi fick erfara att det dar med gasugn inte riktigt ar min och Emmas grej…men allt blev uppatet till sista smulan iaf.

For att rapportera lite mer om vad vi har for oss har uppe kan vi beratta att eftermiddagarna fortsatter att agnas at laxhjalp och da det hinns lite lek. Pa formiddagarna ritar vi planscher med alfabetet som satts upp pa vaggarna, vi har ocksa fatt folja med pa nagra hembesok hos nagra av Chasquis barn som kanske har det svart hemma osv.
Pa ons, tors, och fred eftermiddag akte Chasquis personal ut till en skola har i narheten och holl lektioner om alkohol. Vi fick ocksa delta. Det var mkt interessant, man fick framforallt vet mkt om vilken relation manga unga har till alkoholen har. Manga tar tex. upp att foreldrar blir valdsamma.

Dock ska vi erkanna att vi pa torsdagseftermiddagen ”smet” fran Chasqui for att halsa pa kvinnoorganisationen Gregoria Apaza. I morse atervande vi dit for att intervjua nagra kvinnor dar, om organisationen och hur det ar att vara kvinna i ett land som Bolivia. Valdigt bra aven det.

Nu vill vi bara an en gang a Chasquis vagnar saga ett stort TACK for alla nya grejer centret fatt. Det ar med vemod i brostet som vi blickar fram mot bara tva aterstaende dagar har pa altiplanon.

Det har varit en vecka mycket gul farg, tomma loften och lite norska.

I fredags hade Franco (en kille pa Alalays kontor) lovat att vi skulle fa besoka alla instanser som Alalay har. Det finns namligen fyra olika instanser, en som barnen kommer till forst direkt fran gatan och sen tre andra steg efter det. Vi jobbar pa instans 2-3. Detta hade Franco lovat oss i veckor, nar vi ringde honom for att verkligen bekrafta allt och bestamma tid da vi skulle ses sager han att han bara hinner visa oss en instans, den forsta i El Alto. Jaja, det var inte sa mycket att gora at forutom att gilla laget. Men vi skulle iaf fa folja med ut pa gatan och se hur de borjar arbeta med gatubarnen redan dar, pa fredagkvall ocksa.

Men vi tankte ett steg langre. For San Pedro-ganget (Elin, Kristin, Cecilia och Amanda N) bor pa samma gard som en svensk bolivan som jobbar pa en av Alalays instanser i La Paz. Sa dom hjalpte oss fixa nummret till den har killen och fragade sig lite for om vi kanske kunde fa folja med honom nar han skulle jobba. Han var dock ledig pa fredagen men vi fick hans nummer och ringde honom anda. Han sa att vi latt kunde ga dit och fraga atminstone och att det inte borde vara nagra problem att fa titta runt lite.

Sa vi bestammer traff med honom pa San Pedro-gangets gard och gar dit dar han jobbar. Instansen ligger mitt i La Paz, bara ett stenkast fran turistkvarteren, och ar den fjarde och sista instansen. Dar bara pojkar bor i aldern 15-18. Det var inga som helst problem att fa komma in. Men den forsta person vi stoter pa nar vi kommer innanfor dorren var just Franco. Kandes lite skumt nar han egentligen skulle ha visat oss den instansen, sa fixade vi in oss pa egen hand och sa ar han dar..

Men da fragar vi en extra gang iaf om vi ska ses halv fyra pa hans kontor som han sagt. Men icke, da kommer det fram att han inte alls hinner med det den dagen. Att vi ska ta det pa mandag istallet. Men vi hade ju tagit ledigt fran var praktik den fredagen for att kunna gora de har besoken o vi hade ingen lust att ta ledigt en dag till och missa en av vara 3 sista praktikdagar. Sa efter mycket om och men lyckades vi fa igenom det vi ville. Psykologen fran den instansen vi var pa skulle folja med oss till en annan instans i La Paz for bara flickor. Vi lyckades aven fa till det sa vi skulle fa aka till El Altos instans pa lordagmorgon.

Pa sa satt loste det sig ju faktiskt till det battre, helt plotsligt hade vi fatt igenom att se alla instanser, nar vi nyss inte skulle fa se nan.

Det var valdigt haftigt och intressant att fa se de andra instanserna. Traffa de aldre barnen. Alla var valdigt trevliga och tillmotesgaende. Pa instansen for flickor visade forestandaren och flickorna stolt upp sina betyg och larobocker. De ar valdigt duktiga i skolan.

Vi filmade sa mycket vi kunde, trots att allt blev valdigt hastigt o lustigt.

Nar vi kom tillbaka till hostlet ringde vi Daniela, som ar hon som vi skulle traffa for att fa folja med pa gatan. Franco hade sagt att vi skulle mota henne kl. 8 pa kvallen. Men nar vi ringer henne sager hon att de redan varit ute pa gatan den dagen och att vi kunde fa folja med ut pa mandag istallet. Suck. Alla sager olika saker hela tiden i det har landet, och det ar inte mycket de haller. Sa nu far vi ta ledigt pa mandag anda, atminstone halvdag. For vi vill verkligen folja med ut pa gata och se deras arbete. Det behover vi for vart projektarbete.

Sa det blev en lugn kvall istallet. Kl. 8 pa lordagmorgon traffade vi psykologen igen for att aka upp till El Alto dar vi traffade Franco ocksa. El Alto ar da den forsta instansen. Ocksa otroligt intressant och nyttigt att se. Sa man forstar lite mer hela forloppet fran gatubarn till ”normal” 18-aring. Att fa se arbetet pa gatan kommer vara den sista pusselbiten. Man markte verkligen vilket behov av narhet pojkarna pa den instansen hade. Nar vi skulle ta kort pa oss allihop tryckte dom sig narmare en och tackade flera ganger att vi kom dit och ville traffa dem.

Pa eftermiddagen var vi aven pa ett mote med NAT’s som ar en organisation for barn som arbetar, eller mer som en fackforening. Vi forstod tyvarr inte sa mycket av sjalva motet dar de pratade snabbt pa spanska men efterat fick vi intervjua bade barn och vuxna i organisationen. Aven dar var alla valdigt hjalpsamma och de ville bjuda oss pa mat efterat, men vi kande att vi gjorde ratt i att tacka nej till erbjudandet for vara magars skull.

Annars har den har veckan varit mer eller mindre som de andra veckorna. Vi har haft de daliga ”mammorna” den har veckan som bara skriker hela tiden sa man nastan flyger av stolen. Lottas ”mamma” har dock fatt sparken nu for att hon inte kunde skota sitt jobb. Men varfor Amandas ”mamma” far jobba kvar ar ett under.

Vi hade mote med alla volontarer i torsdags och med en kvinna pa kontoret pa Alalay. Da gick vi en runda dar alla fick saga hur de madde och hur det fungerade i sina hus dar vi jobbar. Det kom fram en hel del hemskheter. Man blir sa trott pa att kontoret sager hur det ska vara och att ”mammorna” gor en helt annan. Man kanner sig sa hjalplos. Det varsta som en volontar berattade var att Amandas mamma hade bett tva av de aldsta pojkarna pa Alalay att ta en pojke som bor i Amandas hus och bara in honom i duschen. Dar hade de duschat honom i iskallt vatten med kladerna pa for att han sen skulle stada hela koket i blota klader. Samma sak hade en annan mamma gjort med en av de yngre flickorna ocksa. Kvinnan pa kontoret blev saklart valdigt forfarad, och sa att sa far det absolut inte ga till, men vad hjalper det. Det fortstatter ju typ handa nya saker hela tiden. Vi far val iaf vara tacksamma for att de inte slar barnen pa Alalay.

Pojkarna som stal vart godis forra veckan var och stal mer mat i koket nu forra helgen sa de har haft straff hela den har veckan med. Det visar ju pa att straffen inte funkar, de gor anda bara om samma hyss igen.

Men nagot positivare ar att vi har malat fardigt lekstugan och stallt in lite leksaker dar. (Vilket har gjort att vi ar valdigt gula pa diverse stallen pa kroppen). Sa nu leks det forfullt darinne och det verkar valdigt uppskattat. Dock hade Amandas ”mamma” gomt varat lego och spelen den har veckan for pojkarna hade varit dumma som vanligt enligt henne. Synd.

Sen har vi bett pojkarna rita teckningar med sina drommar. Vi har fatt allt fran Musse Pigg, till att en kille ville resa till Sverige, till massa berg och ett hus, till att bli veterinar.

Nu ser vi forvantansfullt framemot mandag och gatan samt onsdag da vi forhoppninsvis ska kunna baka chokladbollar och leka med lera med pojkarna.

Tack och hej sa lange!

Ps. Till Johanna o Lina, kl. 7 ska det vara tidigt? Amanda borjar Jobba kl. 6 och Lotta borjar kl. 6.30 pa morgonarna. Tihi. Ds.

Nu ar vi redo att uppdatera, sorry att det har tagit lite tid. Men som ni sakert har fortstatt sa har vi haft lite sjukdomar och annat i vagen, dessutom finns det inte sa mycket tid att skriva pa om dagarna.

Vi gar upp ackligt tidigt, KLOCKAN 7!! Lina petar pa Johanna ungefar 5 ganger innan hon ens uppfattar att det ar morgon. Vi gar ner och ater frukost, torra ljusa brod som legat framme hela natten (och vi bor i en rik familj) samt te som ar inkopt pa den storsta och dyraste mataffaren i stadens inre region.
Vi gar upp i det stokigaste rummet i det har huset och gor oss iordning for praktiken.
Sen gar vi ut ur huset och tittar oss omkring pa de oerhort lika desperata hemmafruars husen (desperate housewifes) darefter oppnas porten av den snalle (enligt Lina) och den sote (enligt Johanna) portvakten, han sager godmorgon med en vackert klingande inovad rost. Vi tar en taxi trufi och aker halva biten till praktiken, resten far vi ga. Nar vi gar till fots far vi sicksacka mellan ungefar 25-30 hundar VARJE MORGON!
Vi kommer in pa praktiken och far 20 ungar over oss som sager godmorgon och fragar oss vad vi heter. Lina har de faktiskt lart sig nu efter 3 veckor, men Johanna ar ett otroligt konstigt namn sa det lagger de inte pa minnet.

Lina gar ivag till de minsta och lar dem rita, klippa och ryta som lejon medan Johanna gar till de lite storre barnen och hjalper till med matte, lasning och engelska. Johanna har aven fatt en lektion i hur man dansar en bolivansk dans, men blev utskrattad da hon sag ut som ett kylskap.

Pa lunchen gar vi hem och blir serverade mat och sen lagger och oss vid poolen, kanske badar ibland. Efter ett tag marker vi att vi fatt lite publik, da ar det den snalle och sote portvakten som tycker att vi formodligen ar helt idiotiska som ligger och forsoker bli brunare.

Klockan 15 ska vi vara tillbaka pa centret igen och blir overrumplade av 20 barn som fragar vad vi heter, eller nej, just nu sager de ”Hej Lina, vad heter din syster?”. Och Lina far snallt forklara att det ar hennes kompis och att hon heter Johanna.

Klockan hinner bli 18 och Lina och hennes sma barn har hunnit ata tva ganger, dansat, lyssnat pa musik och lekt i lekparken. Johanna och hennes coola killar har hunnit gora laxor, spela fotboll och atit.

Efter praktiken ringer vi var kara William och han hamtar oss glatt med sin lilla silvriga taxi som ar nyreparerad efter en tur hem till Kajsa och Sara i Alto Buena Vista! Han kor oss till Casa Blanca dar vi ska traffa de otroligt vackra, glada, snalla, rara och underbara Sara och Kajsa. Dar ater vi lite mat och mycket efterratt, spelar kort och lyssnar pa liveband.

Ungefar sahar ser en dag ut for oss har i Cochabambas rikare del. Vi trivs verkligen otroligt bra pa praktiken och med vara underbara kompanjoner i samma stad.

Nu checkar vi ut!

//Lina & Johanna

Denna veckan har de varit kanon.. de byter mammor varje vecka (fast mellan samma tva) o de mammor som var dar den har veckan var betydligt battre. Lugnare, roligare o gladare. de smittade av sig pa barnen direkt o allt blev genast mycket battre.. FORUTOM, nar vi anlande till Alalay efter forra helgen sa upptackte vi smulor i As sang o borjade genast ana trubbel. fann en ahlgrensbil pa golvet o fick panik!!! De visade sig att vi haft pahalsning av sex sma pojkar fran Ls hus som gatt igenom allt vi ager, i Lottas ryggsack som lag under sangen fanns 7 pasar svenskt godis, dom hade atit upp tre, dom hade atit upp alla Ls svenska kex o tagit As svenska 20lapp (sa ja mamma Haagg Barnen fick smaka pa ahlgrensbilar den har gangen iallafall)

jaja.. A har for ovrigt legat i feber o gront snor i tre dagar o inatt blev L ocksa sjuk, men vi kampar pa!

Vara dagar ser ut sa har:
Vi borjar jobba mellan 6.00 o 6.30.. hjalper till med frukost o foljer med till bussen (om den kommer annars far vi ga med barnen till skolan)
mellan 8.00 o 10.00 far vi vila
klockan 10.00 har vi sysslor. Vi har fatt i uppgift att rusta upp lekstugan.. vi har nu satt i nya fonster o borjat skrapa bort gammal farg innan vi borjar mala pa ny. sedan ska vi stada fint o satta in kok o grejer!
klockan 13.00 hamtar vi mat i stora koket till vara cabañas
13.30 kommer barnen hem o klockan 14.00 e de lunch
efter lunchen ar de laxlasning fram till 17.00 da de e fika o sedan ar det ”lek” (blir inte mycket till lek for dom stackarna som snodde vart godis)
klockan 19.00 ar det middag och sedan ar det sangen
da blir det aven sangen for oss da vi ar helt slut!!

Igar fick vara pojkar ta del av allt lego vi hade med oss som Ls mamma skankte.. det blev en succé!! Forst blev det ett valdigt liv (enbart glada rop) sedan satt dom i timmar o lekte. Aven spelen vi hade med oss gick hem o de spelas for fullt!!

Nasta vecka hoppas vi kunna komma igang med vart projekt. Vi ska samla massor av information om gatubarn for att sedan kunna gora en film. Vi ska fa folja med ut pa gatan en kvall, vi ska intervjua barn, ”mammor”, psykologer, forestandare, volontarer och tandlakare. Vi hoppas att vi kan fa en kvall med pojkarna da vi kan baka chokladbollar och leka med leran som vi har med oss!:)

ja de va var uppdatering….

i morgon aker vi till isla del sol med elin, amanda n, ellen och emma… de ska bli mysigt! Vi ska forsoka uppdatera en gang till men vi har inte tillgang till internet i veckorna!

Kram Amanda & Lotta

Vi bara gort. Forsta blogginlagget fran Yanapi. Dagarna ar langa och darav bloggtystnaden. Vi lamnar huset vid halv atta och atervander tolv timmar senare. Men gudars vad vi trivs. Det ar tva grupper som vi har hand om. Pa formiddagen ar det ca 18 tonarstjejer som mest tycker att vi ar tontiga. Det ar lite segt men vi har ”tvingat” dem att leka och de tyckte om det! Samt sa hjalper vi dem med engelskan. Pa eftermiddagen sa kommer det dock 30st galet leksugna tjejer och da ar vi inte lika tontiga..

Personalen ar grym! Trevlig, hjalpsam och sarskillt pa eftermiddagen sa kanns det som om man behovs. Maten ar jattebra men dock sa far man lika mycket mat som en tungviktare vilket staller till problem nar man inte kan spola i toaletten pa Yanapi. Hemma hos oss (Elin, Cecilia, Amanda N och Kristin) diskuteras toalettbesok ratt frodigt. Undrar hur det blir nar vi far hem?

Yanapi ar en superintressant verksamhet. De har lakarsation, psykolog, socialarbetare och pedagoger. Lakarmottagningen vander sig till hela samhallet och Gunilla berattade for mig igar att kvinnor som tidigare alltid fott barn i hemmet nu kanner sig trygga med den kvinnliga lakaren da hon ar Aymara som de ar. Vi haller ocksa pa att lara oss Aymara.
Nanakaw Anatir Sarapta = Nosotros iremos a jugar= Vi ska ut och leka

Men tyvarr gar lektionerna inte sa snabbt fram eftersom ALLA tjejerna ar kara i den unga, stiliga lararen.

Det tar ca 1, 5 timmar dorr till dorr varje morgon och varje kvall. Men utsikten nar man aker upp till El Alto eller ner mot La Paz ar obeskrivlig.

Precis som Kajsa och Sara sitter vi fast denna dag. Fast man kan nog inte kalla det for att sitta fast nar man bor i La Paz, den kokande kitteln. Utanfor internetcafet gar stadens alla busschaufforer och vi hor de klingade slagorden som representerar det latinamerika som DUR lart kanna;

El pueblo unido jamás será vencido

Annars är allt bra här. Vi har varit lite mer inne i Cochabamba och börjar gilla staden väldigt mycket. Igâr var vi pa favoritrestaurangen med Lina och Johanna och lyssnade pa lite Jazz, at grymt gott, spelade lite kort och bara NJÖT!

Nu har vi bara 2 veckor kvar här, tiden gar för det mesta fort. Praktiken är lite seg ibland men barnen är helt underbara!!

Kramar till alla fran oss!