Like this:

Lotta och Amanda B har igen! De ni!

Det har varit en vecka mycket gul farg, tomma loften och lite norska.

I fredags hade Franco (en kille pa Alalays kontor) lovat att vi skulle fa besoka alla instanser som Alalay har. Det finns namligen fyra olika instanser, en som barnen kommer till forst direkt fran gatan och sen tre andra steg efter det. Vi jobbar pa instans 2-3. Detta hade Franco lovat oss i veckor, nar vi ringde honom for att verkligen bekrafta allt och bestamma tid da vi skulle ses sager han att han bara hinner visa oss en instans, den forsta i El Alto. Jaja, det var inte sa mycket att gora at forutom att gilla laget. Men vi skulle iaf fa folja med ut pa gatan och se hur de borjar arbeta med gatubarnen redan dar, pa fredagkvall ocksa.

Men vi tankte ett steg langre. For San Pedro-ganget (Elin, Kristin, Cecilia och Amanda N) bor pa samma gard som en svensk bolivan som jobbar pa en av Alalays instanser i La Paz. Sa dom hjalpte oss fixa nummret till den har killen och fragade sig lite for om vi kanske kunde fa folja med honom nar han skulle jobba. Han var dock ledig pa fredagen men vi fick hans nummer och ringde honom anda. Han sa att vi latt kunde ga dit och fraga atminstone och att det inte borde vara nagra problem att fa titta runt lite.

Sa vi bestammer traff med honom pa San Pedro-gangets gard och gar dit dar han jobbar. Instansen ligger mitt i La Paz, bara ett stenkast fran turistkvarteren, och ar den fjarde och sista instansen. Dar bara pojkar bor i aldern 15-18. Det var inga som helst problem att fa komma in. Men den forsta person vi stoter pa nar vi kommer innanfor dorren var just Franco. Kandes lite skumt nar han egentligen skulle ha visat oss den instansen, sa fixade vi in oss pa egen hand och sa ar han dar..

Men da fragar vi en extra gang iaf om vi ska ses halv fyra pa hans kontor som han sagt. Men icke, da kommer det fram att han inte alls hinner med det den dagen. Att vi ska ta det pa mandag istallet. Men vi hade ju tagit ledigt fran var praktik den fredagen for att kunna gora de har besoken o vi hade ingen lust att ta ledigt en dag till och missa en av vara 3 sista praktikdagar. Sa efter mycket om och men lyckades vi fa igenom det vi ville. Psykologen fran den instansen vi var pa skulle folja med oss till en annan instans i La Paz for bara flickor. Vi lyckades aven fa till det sa vi skulle fa aka till El Altos instans pa lordagmorgon.

Pa sa satt loste det sig ju faktiskt till det battre, helt plotsligt hade vi fatt igenom att se alla instanser, nar vi nyss inte skulle fa se nan.

Det var valdigt haftigt och intressant att fa se de andra instanserna. Traffa de aldre barnen. Alla var valdigt trevliga och tillmotesgaende. Pa instansen for flickor visade forestandaren och flickorna stolt upp sina betyg och larobocker. De ar valdigt duktiga i skolan.

Vi filmade sa mycket vi kunde, trots att allt blev valdigt hastigt o lustigt.

Nar vi kom tillbaka till hostlet ringde vi Daniela, som ar hon som vi skulle traffa for att fa folja med pa gatan. Franco hade sagt att vi skulle mota henne kl. 8 pa kvallen. Men nar vi ringer henne sager hon att de redan varit ute pa gatan den dagen och att vi kunde fa folja med ut pa mandag istallet. Suck. Alla sager olika saker hela tiden i det har landet, och det ar inte mycket de haller. Sa nu far vi ta ledigt pa mandag anda, atminstone halvdag. For vi vill verkligen folja med ut pa gata och se deras arbete. Det behover vi for vart projektarbete.

Sa det blev en lugn kvall istallet. Kl. 8 pa lordagmorgon traffade vi psykologen igen for att aka upp till El Alto dar vi traffade Franco ocksa. El Alto ar da den forsta instansen. Ocksa otroligt intressant och nyttigt att se. Sa man forstar lite mer hela forloppet fran gatubarn till “normal” 18-aring. Att fa se arbetet pa gatan kommer vara den sista pusselbiten. Man markte verkligen vilket behov av narhet pojkarna pa den instansen hade. Nar vi skulle ta kort pa oss allihop tryckte dom sig narmare en och tackade flera ganger att vi kom dit och ville traffa dem.

Pa eftermiddagen var vi aven pa ett mote med NAT’s som ar en organisation for barn som arbetar, eller mer som en fackforening. Vi forstod tyvarr inte sa mycket av sjalva motet dar de pratade snabbt pa spanska men efterat fick vi intervjua bade barn och vuxna i organisationen. Aven dar var alla valdigt hjalpsamma och de ville bjuda oss pa mat efterat, men vi kande att vi gjorde ratt i att tacka nej till erbjudandet for vara magars skull.

Annars har den har veckan varit mer eller mindre som de andra veckorna. Vi har haft de daliga “mammorna” den har veckan som bara skriker hela tiden sa man nastan flyger av stolen. Lottas “mamma” har dock fatt sparken nu for att hon inte kunde skota sitt jobb. Men varfor Amandas “mamma” far jobba kvar ar ett under.

Vi hade mote med alla volontarer i torsdags och med en kvinna pa kontoret pa Alalay. Da gick vi en runda dar alla fick saga hur de madde och hur det fungerade i sina hus dar vi jobbar. Det kom fram en hel del hemskheter. Man blir sa trott pa att kontoret sager hur det ska vara och att “mammorna” gor en helt annan. Man kanner sig sa hjalplos. Det varsta som en volontar berattade var att Amandas mamma hade bett tva av de aldsta pojkarna pa Alalay att ta en pojke som bor i Amandas hus och bara in honom i duschen. Dar hade de duschat honom i iskallt vatten med kladerna pa for att han sen skulle stada hela koket i blota klader. Samma sak hade en annan mamma gjort med en av de yngre flickorna ocksa. Kvinnan pa kontoret blev saklart valdigt forfarad, och sa att sa far det absolut inte ga till, men vad hjalper det. Det fortstatter ju typ handa nya saker hela tiden. Vi far val iaf vara tacksamma for att de inte slar barnen pa Alalay.

Pojkarna som stal vart godis forra veckan var och stal mer mat i koket nu forra helgen sa de har haft straff hela den har veckan med. Det visar ju pa att straffen inte funkar, de gor anda bara om samma hyss igen.

Men nagot positivare ar att vi har malat fardigt lekstugan och stallt in lite leksaker dar. (Vilket har gjort att vi ar valdigt gula pa diverse stallen pa kroppen). Sa nu leks det forfullt darinne och det verkar valdigt uppskattat. Dock hade Amandas “mamma” gomt varat lego och spelen den har veckan for pojkarna hade varit dumma som vanligt enligt henne. Synd.

Sen har vi bett pojkarna rita teckningar med sina drommar. Vi har fatt allt fran Musse Pigg, till att en kille ville resa till Sverige, till massa berg och ett hus, till att bli veterinar.

Nu ser vi forvantansfullt framemot mandag och gatan samt onsdag da vi forhoppninsvis ska kunna baka chokladbollar och leka med lera med pojkarna.

Tack och hej sa lange!

Ps. Till Johanna o Lina, kl. 7 ska det vara tidigt? Amanda borjar Jobba kl. 6 och Lotta borjar kl. 6.30 pa morgonarna. Tihi. Ds.